Sammanbrott

Schemat för dagen havererade redan halv elva, när barnet fortsatte att sova. Sedan dess har ingenting varit normalt.

Den långa middagssovningen har gått helt åt skogen, så det kan bli en intressant eftermiddag.

Sådärja! Nu fick han tag i flärpen till blöjan också.

Pappadag

Den andra föräldern är döende i förkylning. Jag måste alltså vara hemma och ta hand om barnet hela dagen.

Men hur svårt kan det vara? Det är ju mitt barn också. Jag kan det här barnet. Vi känner varandra. Eller hur?

Men nej. När dagen väl börjat uppdagas det att de tydligen har upprättat rutiner här hemma, barnet och mamman. Dagen har ett schema som åtminstone barnet följer. Själv har jag ingen insikt i det där utan tvingas gissa eller fråga den (sovande) föräldern.

Mest verkar morgonens schema bestå i att man på olika sätt försöker hindra barnet från att skrika, men på grund av bristande talang, förmodar jag, misslyckas detta, så vi har haft skrikfest istället.

Med jämna mellanrum, minst en gång i timmen, ska vi äta. Det är då jag är extra glad att den förälder som har bröst trots allt är närvarande, för om jag skulle utfodra mitt barn med flaska… Ja, låt oss säga att han skulle nog inte fortsätta vara så tjock så länge till.

Sova är i allmänhet inte aktuellt innan barnet kommit ut i sin vagn. Om man har riktig tur kan det hända att barnet sover 30-60 minuter någon gång vid niosnåret. Det är nu det.

Så, svaret på det vi alla gått och undrat under morgonen: ”När hinner man blogga?” är att det hinner man kanske vid nio, om man har tur. Men det gäller att blogga fort, för jag vill gärna hinna dursa också, under min halvtimme.

Det är med andra ord bäst att jag slutar nu, så jag slipper lukta skunk hela dagen. Jag har ingen aning om när nästa bloggfönster öppnar sig, men jag har hört att barnet sover sammanhängande några timmar efter lunch också.

Om jag har tur.