Månad: september 2013

Den här scenen mötte mig när jag kom upp imorse:

Det ser ju nästan ut som hemma hos en riktig barnfamilj.

Hur gick det här till, egentligen?

– Antingen är man rädd, eller så är man maskinist, hävdar min mor.

Jag vet inte om verkligheten är så kategorisk men helt klart är att det finns barn som är rädda för hushållsmaskiner och ja, det finns barn som är maskinernas herrar, alltså maskinister.

Alla barn är förstås olika, men när min son blev rädd för dammsugaren ägnade jag ganska många tillfällen åt att visa honom hur den fungerar. Vi tog fram den, vred och vände på den och klättrade omkring. Sedan drog vi ut och in sladden några miljoner gånger. Det var roligt nästan jämt.

Sedan kopplade vi i sladden och tryckte på knappen så att den startade. Det var förstås läskigt i början, fast att vi kunde stänga av den själva med samma knapp. Så då upprepade vi det några gånger.

Efter ett tag gick det bra om man fick sitta i pappas knä och efter ytterligare några tillvänjningstillfällen var dammsugaren inte längre hemsk utan rolig.

Nu behöver jag aldrig undra var barnet är när jag dammsuger. Han är maskinist och kör omkring dammsugaren åt mig. Det är förstås inte alltid så praktiskt, men det är i alla fall mer praktiskt än att ha ett barn som gråter varje gång vi behöver städa.

Nu ska det bli ordning på måltiderna!

Plötsligt händer det!

Naturligtvis hände det inte alls speciellt plötsligt. Jag har ju planerat sedan flera månader att vara föräldraledig i ett år, men det är ju inte förrän frugan lämnar bygget och åker till jobbet som det blir på riktigt.

Än så länge går det bra. Vi har bajsat, ätit frukost, lekt lite, bajsat, suttit i knät och nu ligger barnet i sin säng och sover, eller är åtminstone ganska tyst.

Men sen då?

Jag kan ju ingenting om barn!