Överall ser du dem: barn med napp. De sitter eller ligger i sina vagnar, de åker bil, blir omkringburna av sina föräldrar. Alla har de napp.
Det verkar så enkelt. Om barnet skriker stoppar du bara in nappen och genast upphör problemet.
Sedan kommer verkligheten på besök.
Verkligheten ser, som vanligt, lite annorlunda ut. I verkligheten köper du, som nybliven förälder, förstås nappar. Om du följer alla goda råd och anvisningar väntar du med att använda dem tills barnet varit med ett par veckor och kan äta ordentligt. Men därefter är det dags.
Nu får barnet, för första gången i livet, en napp i munnen. Äntligen ska det bli lugnt!
Eller?
Det första som händer när barnet får en napp i munnen är att barnet spottar ut nappen igen. Som förhoppningsfull förälder är du förstås snabb med att stoppa in nappen igen och barnet är förstås lika snabbt med att åter spotta ut den.
Sådär kan det hålla på en stund, tills någon av de inblandade, dvs du, ger upp. Nu är du ju inte dum som förälder, utan jävligt listig och inser att det bara är en tidsfråga innan barnet förstår vad som gäller och hur nappen fungerar. Det gäller alltså att med så lite våld som möjigt hålla kvar nappen i barnets mun.
Det går ganska bra. Efter en kort stund verkar nappen faktiskt sitta kvar och du släpper greppet. Ungefär två sekunder senare spottar barnet ut nappen. Men du är ju inte dum som förälder, utan jävligt listig och inser att det förstås bara är en fråga om envishet, så hela övningen upprepas tills någon av er, dvs du, tröttnar.
Ovanstående utspelar sig förstås bara om barnet är på gott humör, eller åtminstone inte gallskriker. Om barnet gallskriker kan du lika gärna försöka fästa nappen på väggen med olja som att försöka få den att stanna i barnets mun.
Men till slut känner du ändå att du lärt dig det där.
Nu sitter du i bilen. Bredvid sitter ditt barn. Plötsligt börjar ditt barn ynka lite. Det är dags för napp. Du tar fram nappen, som du placerat på något lättåtkomligt ställe. Det innebär att du måste sikta rätt, samtidigt som du kör bil. Men det klarar du nog.
Du håller kvar knappen, för du vet ju mycket väl vad som händer annars. Men du kör i stan och nu måste du växla, så du släpper nappen, bara i ett par sekunder. Det räcker förstås för att barnet ska spotta ut nappen.
Nu ska du leta upp nappen igen, samtidigt som du kör. Men det är mörkt, så du kan inte se något, utan måste treva dig fram med fingrarna, samtidigt som du kör bil i stan och barnet skriker för full hals. Och nu måste du växla.
Ungfär här någonstans börjar det gå upp för dig hur det här med napp kommer att fungera.
Du ska alltså först lägga väldigt mycket tid och möda på att få ditt barn att använda napp, bara för att i ett senare skede lägga ännu mer tid och möda på att få barnet att sluta.
Med sådana förutsättningar låter det ju som om det kanske är lika bra, eller bättre, att låta bli helt och hållet.