Tre månader har gått nu och ingen har dött. Ingen har tappat barnet i golvet. Ingen har blivit galen och slängt ut barnet genom fönstret. Med undantag för två veckor när familjemedlemmarna turats om att vara döende i förkylning har ingenting anmärkningsvärt inträffat.
Avkomman har lärt sig rulla, i och för sig. Det kanske kan betraktas som anmärkningsvärt efter mindre än tre månader, men jag gissar att rullningskunskaperna kommit på bekostnad av någonting annat, så snart har vi säkert ett barn här, som kryper omkring, men som fortfarande inte klarar att hålla någonting i händerna.
Jaha! Då är det bara 18 år och 9 månader kvar. Jag undrar vad han ska hitta på under tiden.