Mitt liv som pappa

Frågor på det?

 

Den här scenen mötte mig när jag kom upp imorse:

Det ser ju nästan ut som hemma hos en riktig barnfamilj.

Hur gick det här till, egentligen?

– Antingen är man rädd, eller så är man maskinist, hävdar min mor.

Jag vet inte om verkligheten är så kategorisk men helt klart är att det finns barn som är rädda för hushållsmaskiner och ja, det finns barn som är maskinernas herrar, alltså maskinister.

Alla barn är förstås olika, men när min son blev rädd för dammsugaren ägnade jag ganska många tillfällen åt att visa honom hur den fungerar. Vi tog fram den, vred och vände på den och klättrade omkring. Sedan drog vi ut och in sladden några miljoner gånger. Det var roligt nästan jämt.

Sedan kopplade vi i sladden och tryckte på knappen så att den startade. Det var förstås läskigt i början, fast att vi kunde stänga av den själva med samma knapp. Så då upprepade vi det några gånger.

Efter ett tag gick det bra om man fick sitta i pappas knä och efter ytterligare några tillvänjningstillfällen var dammsugaren inte längre hemsk utan rolig.

Nu behöver jag aldrig undra var barnet är när jag dammsuger. Han är maskinist och kör omkring dammsugaren åt mig. Det är förstås inte alltid så praktiskt, men det är i alla fall mer praktiskt än att ha ett barn som gråter varje gång vi behöver städa.

Nu ska det bli ordning på måltiderna!

Plötsligt händer det!

Naturligtvis hände det inte alls speciellt plötsligt. Jag har ju planerat sedan flera månader att vara föräldraledig i ett år, men det är ju inte förrän frugan lämnar bygget och åker till jobbet som det blir på riktigt.

Än så länge går det bra. Vi har bajsat, ätit frukost, lekt lite, bajsat, suttit i knät och nu ligger barnet i sin säng och sover, eller är åtminstone ganska tyst.

Men sen då?

Jag kan ju ingenting om barn!

Imorse låg min son på golvet inne på mitt kontor och lekte. Han lekte med laddaren till en bärbar dator. Han lekte med en datorväska som stod där och han lekte med en papperspåse som råkade ligga i närheten.

Det fick mig att fundera över företeelsen leksaker. Vad är leksaker? Vilken funktion fyller leksakerna? Behövs leksaker över huvud taget?

Syftet med barns lek är ju att de ska lära sig saker om hur världen och de själva fungerar, att de ska utveckla sin motorik och förstås att de ska roa sig.

Det är klart att de kan göra allt det här med en massa färgglada plastgrejer från Fisher-Price eller med träleksaker från Brio. Men varför kan de inte lika gärna göra det med en datormus från HP, några rörstumpar från LK, en bunt snören från ICA och några tomma toalettpappersrullar från Edet?

Det där är bara några exempel på saker jag har hemma, som min son tycker är minst lika roliga och intressanta att undersöka som valfri leksak. Den stora skillnaden ligger i att jag redan har de där grejerna hemma och inte behöver köpa dem bara för att min son ska roa sig en stund.

Inte så att jag är snål. Jag skulle väl kunna finansiera ganska mycket leksaker. Men vad är egentligen grejen med att köpa en massa plastgrejer som inte fyller någon egentlig funktion?

Det kanske blir annorlunda när han vill leka med dockor och bilar…

Jag har sagt till min son att han inte får leka i trafiken, men det är precis som om han inte lyssnar på mig.

Överall ser du dem: barn med napp. De sitter eller ligger i sina vagnar, de åker bil, blir omkringburna av sina föräldrar. Alla har de napp.

Det verkar så enkelt. Om barnet skriker stoppar du bara in nappen och genast upphör problemet.

Sedan kommer verkligheten på besök.

Verkligheten ser, som vanligt, lite annorlunda ut. I verkligheten köper du, som nybliven förälder, förstås nappar. Om du följer alla goda råd och anvisningar väntar du med att använda dem tills barnet varit med ett par veckor och kan äta ordentligt. Men därefter är det dags.

Nu får barnet, för första gången i livet, en napp i munnen. Äntligen ska det bli lugnt!

Eller?

Det första som händer när barnet får en napp i munnen är att barnet spottar ut nappen igen. Som förhoppningsfull förälder är du förstås snabb med att stoppa in nappen igen och barnet är förstås lika snabbt med att åter spotta ut den.

Sådär kan det hålla på en stund, tills någon av de inblandade, dvs du, ger upp. Nu är du ju inte dum som förälder, utan jävligt listig och inser att det bara är en tidsfråga innan barnet förstår vad som gäller och hur nappen fungerar. Det gäller alltså att med så lite våld som möjigt hålla kvar nappen i barnets mun.

Det går ganska bra. Efter en kort stund verkar nappen faktiskt sitta kvar och du släpper greppet. Ungefär två sekunder senare spottar barnet ut nappen. Men du är ju inte dum som förälder, utan jävligt listig och inser att det förstås bara är en fråga om envishet, så hela övningen upprepas tills någon av er, dvs du, tröttnar.

Ovanstående utspelar sig förstås bara om barnet är på gott humör, eller åtminstone inte gallskriker. Om barnet gallskriker kan du lika gärna försöka fästa nappen på väggen med olja som att försöka få den att stanna i barnets mun.

Men till slut känner du ändå att du lärt dig det där.

Nu sitter du i bilen. Bredvid sitter ditt barn. Plötsligt börjar ditt barn ynka lite. Det är dags för napp. Du tar fram nappen, som du placerat på något lättåtkomligt ställe. Det innebär att du måste sikta rätt, samtidigt som du kör bil. Men det klarar du nog.

Du håller kvar knappen, för du vet ju mycket väl vad som händer annars. Men du kör i stan och nu måste du växla, så du släpper nappen, bara i ett par sekunder. Det räcker förstås för att barnet ska spotta ut nappen.

Nu ska du leta upp nappen igen, samtidigt som du kör. Men det är mörkt, så du kan inte se något, utan måste treva dig fram med fingrarna, samtidigt som du kör bil i stan och barnet skriker för full hals. Och nu måste du växla.

Ungfär här någonstans börjar det gå upp för dig hur det här med napp kommer att fungera.

Du ska alltså först lägga väldigt mycket tid och möda på att få ditt barn att använda napp, bara för att i ett senare skede lägga ännu mer tid och möda på att få barnet att sluta.

Med sådana förutsättningar låter det ju som om det kanske är lika bra, eller bättre, att låta bli helt och hållet.

Vi har alla varit där. Du har lagt avkomman på skötbordet och sliter upp blöjan, förvissad om att den bara är lite fuktig av kiss.

Men nej! Istället för den lätt fuktiga blöjan gömmer sig en rejäl present därinne.

Nu är goda råd dyra. Inte bara har du slitit upp blöjan ganska oförsiktigt och eventuellt skvätt ned hela skötbordet. Du har dessutom slarvat med att flytta undan kläderna ordentligt. Strumporna har du inte ens tagit av.

Det är nu du behöver de där fyra händerna för att lyckas undvika att det blir skit av alltihop och att du måste tvätta, inte bara barnet, utan även skötbordet, dig själv och alla barnets kläder.

Som tur är finns en mycket enkel lösning på problemet i form av de nakenscannrar som blivit vanliga på flygplatser, framför allt i USA.

Med en nakenscanner kan du lätt se om blöjan innehåller några överraskningar och har möjlighet att förbereda dig, så att du slipper stå där som ett fumligt fån.

Gäller bara att få tag i en, men vad jag förstår har vissa modeller fallit ur ropet eftersom de inte är tillräckligt bra på att censurera bort människors kroppskonturer. Det kan vara ett problem på flygplatsen men är knappast något du bryr dig om när du ska förhandsgranska blöjan före byte.

Det bör alltså finnas några begagnade exemplar att lägga vantarna på.

Schemat för dagen havererade redan halv elva, när barnet fortsatte att sova. Sedan dess har ingenting varit normalt.

Den långa middagssovningen har gått helt åt skogen, så det kan bli en intressant eftermiddag.

Sådärja! Nu fick han tag i flärpen till blöjan också.

Den andra föräldern är döende i förkylning. Jag måste alltså vara hemma och ta hand om barnet hela dagen.

Men hur svårt kan det vara? Det är ju mitt barn också. Jag kan det här barnet. Vi känner varandra. Eller hur?

Men nej. När dagen väl börjat uppdagas det att de tydligen har upprättat rutiner här hemma, barnet och mamman. Dagen har ett schema som åtminstone barnet följer. Själv har jag ingen insikt i det där utan tvingas gissa eller fråga den (sovande) föräldern.

Mest verkar morgonens schema bestå i att man på olika sätt försöker hindra barnet från att skrika, men på grund av bristande talang, förmodar jag, misslyckas detta, så vi har haft skrikfest istället.

Med jämna mellanrum, minst en gång i timmen, ska vi äta. Det är då jag är extra glad att den förälder som har bröst trots allt är närvarande, för om jag skulle utfodra mitt barn med flaska… Ja, låt oss säga att han skulle nog inte fortsätta vara så tjock så länge till.

Sova är i allmänhet inte aktuellt innan barnet kommit ut i sin vagn. Om man har riktig tur kan det hända att barnet sover 30-60 minuter någon gång vid niosnåret. Det är nu det.

Så, svaret på det vi alla gått och undrat under morgonen: ”När hinner man blogga?” är att det hinner man kanske vid nio, om man har tur. Men det gäller att blogga fort, för jag vill gärna hinna dursa också, under min halvtimme.

Det är med andra ord bäst att jag slutar nu, så jag slipper lukta skunk hela dagen. Jag har ingen aning om när nästa bloggfönster öppnar sig, men jag har hört att barnet sover sammanhängande några timmar efter lunch också.

Om jag har tur.